Kastvind

Hon ser honom inte först, bara känner närvaron. Som ett djur som flyr en storm sänker hon huvudet och kryper ihop, blicken stirrar i händerna utan att se.

När hans hand försiktigt och med viss tvekan nuddar hennes axel är hon redan beredd.
- Så det är du?
- Ja, det är jag...
Han sätter sig och hon har plötsligt ingen kontroll över sina händer. De pillar förvirrat med hörlurssladden och försöker göra flera saker samtidigt. Andas, in, ut. Andas.

Vad gör han nu för tiden och vad gör hon just här? Varför har de aldrig setts här förr, efter så lång tid av parallella resor?

De är vuxet artiga och svala. Inga känslor svämmar över och hon börjar undra, om de nånsin fanns. Var då allt förgäves?

Med samlat mod tittar hon upp, tar ett djupt andetag och ska just möta hans blick. Men den finns inte där, han tittar rakt fram som om han vägrar att se henne i ögonen. Eller inte vågar, hon kan inte riktigt avgöra. Undrar vad han tänker, vad det är som spelas upp där innanför hans näthinnor.
Minnen, allt de delat; vänner, skratt, glas och varandras kroppar. Hoppas hon.

Hans hy är ljusare, och skäggstubben klär honom.
Hon känner ingenting, tror hon.

-Hur länge sedan är det?
-3 år?

Som i en film, fast utan tryggt och inövat manus.
Han frågar om... nej "frågar" är fel ord. Han konstaterar fakta och frågetecknet är bara där av artighet.

Hon hatar sig själv för sin väluppfostrade impuls att svara ärligt. Varför ljög hon inte, hittade på, broderade ut? Hon kunde sagt vad som helst men nu vet han allting. Precis hur liten hon fortfarande är och hur hon aldrig kommit därifrån. Hur hon aldrig dragit upp sina rötter och ens försökt plantera dem någon annanstans. Hon kom inte ens på att fråga något tillbaka.

Så där går hon, utblottad, naken. Alla vita lögner hon så omsorgsfullt klätt sig i dessa år slet han av, med sin vuxna, svala artighet. Själv går han därifrån oskadd, utan skråmor och utan känslor som rörts upp likt höstlöv i en kastvind. Hon hade föreställt sig en kram, men när han vänder sig om tre steg längre fram och säger hejdå får hon alla svar hon behöver.

Hon borde varit gladare, verkat lugnare, mer oberörd. Att låtsas gills inte.

Känner hon någonting? Hon tror inte det. Men hon kunde ha behövt en vän. Om han hör av sig... låt det avgöra hennes känslor.