Jag har en dröm. Den kan tyckas anspråkslös, given till och med. Men för mig betyder den allt.
Jag drömmer den inte om natten. Kanske är det för långt bort, för ogripbart, diffust.
Jag klarar mig med lite och kräver bara en del. Men det är så mycket jag inte vill leva utan. Samtidigt så mycket jag gärna ger upp, aldrig önskat ens. Sådant som andra bara måste ha.
Det är mörkt nu, kvällen skrämmer mig, och natten. I mörkret ser man inga pusselbitar.
Kylan värmer mig inombords. Ett hjärta som bara smälter vid is, som bara sväller av värmen från ett annat liv, stort som litet, med hud som med päls. När det brister, finns det något mer att leva för?
Här spårar den ut, texten, hoppar och hackar därför att mina ord darrar i andedräkten bakom min nacke. Jag känner allt hur han läser, över min axel. Jag hör jackan frasa när han vrider sig för att se.
Med roade fingrar börjar jag skriva obegripliga ord, sådana jag läst i böcker men aldrig hört uttalas. Jag frågar rakt ut, läser du?
Det är mörkt och kallt ute men här finns värme för oss båda.
En total främling som blåser på mina tankar.
