Efter middagen

Underbara crosstrainer, hur du förgyller mitt liv.
Beundransvärda svenska björnstam, hur jag älskar din melodi.
Kombinationen - och jag kan springa ifrån alla problem, i en skog i morgonljus till fåglars flykt. Hur jag älskar allt ni ger mig.

Redan en drog jag måste ha mer av, oavsett vad kroppen klarar av.

Höjer volymen, blundar hårt, försöker låta bli att le. Håret piskar nacken, manar mig att springa fortare.

Till och med nu, i soffan och en skyndsam flykt till en annan värld, vill jag slänga bort datorn och vinet och kasta mig ut i natten. Bara springa, springa, fly med slutna ögon och leende läppar.


Fly in i alla mina olika världar.
Jag vet att mina problem kan tyckas små i dina ögon, du tycker vi ska rycka upp och fortsätta gå. Om det vore så enkelt för såna som oss.

Men om du bara visste, hur skönt det är att kunna skriva igen, när det äntligen finns något att skriva om! När jag känner något, om så bara negativa känslor. De rinner som en bäck av sorg, ut i en sjö av lycka i att få släppa loss. Lite som "let it go". Befrielse.

"Det ljusa, det klara, finns bland det uppenbara"
"Sen när inga sorger finns kvar, vad blir vi då lyckligare av?"

Konflikter

I hjärtat, i huvudet och överallt omkring.
Alla ord hon så omsorgsfullt formar i huvudet, vrider och vänder och testar innan läpparna pressas ihop för att inte fria några känslor. Bättre att stänga inne och hålla tyst, rensa ansiktet på uttryck och vara sval. Tankarna i en ilsken storm.

Hon vill inget hellre än att släppa sig fri, bryta sig loss och sväva bort, men. Tänk om marken rämnar och det inte längre finns någonstans att landa. Om den stora trygga famnen hon kallar hem plötsligt blir till två hårda armar i kors, strängt hållna kring det enda hon egentligen behöver. Satsa allt och förlora allt...

Fötterna dras mot skogen, hon blundar och låter de bleka solstrålarna förgylla hennes värld. Här finns ro, här finns något annat, ett substitut för kärlek.

Räknar dörrarna, till de andra världarna. Så mycket att välja på och där står alltid en dörr öppen. Där inne är värmen varmare och mörkret jagas bort av ljus.

Det är för mycket... hennes lycka gör henne galen, hur kan man vara lycklig och ledsen samtidigt? Det finns ingen rätsida! Allt är upp och ner och bak och fram och in och ut och vrängt, vridet, galet. STÄNG AV!


"Längtar efter något som kan rädda mig"

Kastvind

Hon ser honom inte först, bara känner närvaron. Som ett djur som flyr en storm sänker hon huvudet och kryper ihop, blicken stirrar i händerna utan att se.

När hans hand försiktigt och med viss tvekan nuddar hennes axel är hon redan beredd.
- Så det är du?
- Ja, det är jag...
Han sätter sig och hon har plötsligt ingen kontroll över sina händer. De pillar förvirrat med hörlurssladden och försöker göra flera saker samtidigt. Andas, in, ut. Andas.

Vad gör han nu för tiden och vad gör hon just här? Varför har de aldrig setts här förr, efter så lång tid av parallella resor?

De är vuxet artiga och svala. Inga känslor svämmar över och hon börjar undra, om de nånsin fanns. Var då allt förgäves?

Med samlat mod tittar hon upp, tar ett djupt andetag och ska just möta hans blick. Men den finns inte där, han tittar rakt fram som om han vägrar att se henne i ögonen. Eller inte vågar, hon kan inte riktigt avgöra. Undrar vad han tänker, vad det är som spelas upp där innanför hans näthinnor.
Minnen, allt de delat; vänner, skratt, glas och varandras kroppar. Hoppas hon.

Hans hy är ljusare, och skäggstubben klär honom.
Hon känner ingenting, tror hon.

-Hur länge sedan är det?
-3 år?

Som i en film, fast utan tryggt och inövat manus.
Han frågar om... nej "frågar" är fel ord. Han konstaterar fakta och frågetecknet är bara där av artighet.

Hon hatar sig själv för sin väluppfostrade impuls att svara ärligt. Varför ljög hon inte, hittade på, broderade ut? Hon kunde sagt vad som helst men nu vet han allting. Precis hur liten hon fortfarande är och hur hon aldrig kommit därifrån. Hur hon aldrig dragit upp sina rötter och ens försökt plantera dem någon annanstans. Hon kom inte ens på att fråga något tillbaka.

Så där går hon, utblottad, naken. Alla vita lögner hon så omsorgsfullt klätt sig i dessa år slet han av, med sin vuxna, svala artighet. Själv går han därifrån oskadd, utan skråmor och utan känslor som rörts upp likt höstlöv i en kastvind. Hon hade föreställt sig en kram, men när han vänder sig om tre steg längre fram och säger hejdå får hon alla svar hon behöver.

Hon borde varit gladare, verkat lugnare, mer oberörd. Att låtsas gills inte.

Känner hon någonting? Hon tror inte det. Men hon kunde ha behövt en vän. Om han hör av sig... låt det avgöra hennes känslor.

I mörkret ser man inga pusselbitar

Jag har en dröm. Den kan tyckas anspråkslös, given till och med. Men för mig betyder den allt.
Jag drömmer den inte om natten. Kanske är det för långt bort, för ogripbart, diffust.

Jag klarar mig med lite och kräver bara en del. Men det är så mycket jag inte vill leva utan. Samtidigt så mycket jag gärna ger upp, aldrig önskat ens. Sådant som andra bara måste ha.

Det är mörkt nu, kvällen skrämmer mig, och natten. I mörkret ser man inga pusselbitar.

Kylan värmer mig inombords. Ett hjärta som bara smälter vid is, som bara sväller av värmen från ett annat liv, stort som litet, med hud som med päls. När det brister, finns det något mer att leva för?

Här spårar den ut, texten, hoppar och hackar därför att mina ord darrar i andedräkten bakom min nacke. Jag känner allt hur han läser, över min axel. Jag hör jackan frasa när han vrider sig för att se.
Med roade fingrar börjar jag skriva obegripliga ord, sådana jag läst i böcker men aldrig hört uttalas. Jag frågar rakt ut, läser du?
Det är mörkt och kallt ute men här finns värme för oss båda.

En total främling som blåser på mina tankar.

Nya tankar...

skall jag skapa, utav mitt gamla, och det ska skrivas å det vildaste.
Jag skall, jag skall...
Och vildningarna bleknade bort i skuggorna.

Jag har konversationer med mig själv. Om att vinna stort, förlora större, och att inte satsa alls, ens något.

Vad är det med mig denna vecka? Varför blir jag inte på bra humör? Kan inte låtsas, inte rycka upp mig. Och inte ens hoppet och drömmarna har samma färg som förr, de har blekts som av regnet, blivit upplösta och utan kropp.


Var mina tankar som löven på träden, kanske, och i blom under sommarsolen för att  sedan, förtorkade och uppblötta, falla till frusen mark. Krispig luft borde ha bättre inverkan.